Ni är ju för underbara alla Ni 105 kära besökare som stannat upp och skrivit några rader till mig! Tack! Vill också rikta ett stort tack och ge en riktig bamsekram till Sofia (med Sera och Vimsa) som startat upp en fond i mitt namn till förmån för cancerforskningen. Du har ett hjärta av guld vännen!  När detta skrivs har inte mindre än 49 bidrag givits och summan ligger på 4 830 kr! Jag blir så glad, tårarna rinner nedför mina kinder men det är glädjetårar som kommer. Ni är fantastiska alla Ni som skänkt en slant! Tack, tack, TACK!

- Klicka här för att komma till “Fridas fond” -

I dag har jag haft Anna-Karin här på besök och tillsammans har vi gråtit floder, pratat, skrattat ikapp och kramat om varandra x antal gånger. Vi har också hunnit med att slänga ihop en sats med kolakakor! Ska strax frysa in dom för även om jag inte är stor i mun längre så vet jag en viss herre i huset som gillar dessa läckerheter…

Jag har fått vara pigg hela dagen, fått behålla maten och… jag mår lite märkligt nog bättre än jag gjort på länge. Nu har jag haft tre sådana här dagar. Kanske är cellgifterna på väg ut ur kroppen? Jag behöver bara komma in en gång i veckan till sjukhuset och lägga om min CVK nu i alla fall. Det känns skönt. Vill inte vara där borta mer än absolut nödvändigt…

2010 blev inte mitt år. När vi fick träffa läkaren i går fick jag veta att jag inte kommer att få några mer cellgifter. Tumörerna mellan lungorna har vuxit för fort på kort tid. Inte ens de starkaste doserna kommer hjälpa, enligt läkaren. Förut levde jag en vecka i taget. Nu tänker jag njuta av varje dag jag får ha med mina nära och kära. Vi tar en dag i taget. Försöker göra det bästa av den tid vi har kvar tillsammans. Jag har tur som har en så underbar familj, som fick gifta mig med världens underbaraste man, som har så goa vänner (ingen nämnd ingen glömd). Jag har inte gett upp, tro inte det! Jag tänker fortsätta kämpa även om tårarna kommer i tid o otid. Istället för en bild i dagens blogginlägg valde jag ett youtubeklipp med en av mina absoluta favoritlåtar.

Krama nu om Era nära och kära. Berätta hur mycket Ni älskar dom.

Tack för alla kommentarer! Dom värmer ska Ni veta!

Jag fick röntga lungorna i dag då en läkare misstänkte att jag eventuellt hade en eller flera proppar i lungorna. Provresultatet gav både en glad och en jobbig nyhet. Den glada nyheten är att jag inte har några proppar i lungorna. Är sååå tacksam för det! Annars hade jag fått ta blodförtunningsmedel via en spruta varje dag i minst 3 månaders tid. Hujjeda mig… Den tråkiga nyheten är att tre tumörer som jag har kring lungorna vuxit sig ganska stora. Från 3 cm till 5 cm, 6,5 cm till 8,5 cm och ytterligare en som jag inte minns storleken på. Där har vi förklaringen till min hosta och att det stundvis “tjuter” från mitt bröst när jag är ansträngd (tex när jag har duschat). Dom ligger och trycker på helt enkelt.

På fredag ska vi ner till Göteborg så får vi se vad min “huvudläkare” säger och hur vi ska göra med fortsatta behandlingar. Det kom som en chock att dom vuxit så mycket. Jag känner att det fortfarande inte har släppt riktigt…

Som det låste inläggets rubrik skvallrar om så ligger jag nu inlagd på sjukhuset sedan i fredags. Jag får inte i mig tillräckligt med näring och får därför näringsdropp i ca 20 timmar per dygn. Det är kämpigt just nu. Kroppen och jag kommer inte alls överrens. Jag vill hem till Andreas och fluffbollarna men vet samtidigt att detta är för mitt eget bästa. Först när jag kan äta normalt igen får jag komma hem. Är lite rädd för att detta ska krocka med min cellgiftsbehandling som jag ska få nästa vecka, men i värsta fall kanske jag kan få det här? Man får ta en dag i taget. En middag i taget. Phu, att det ska vara så svårt att äta lite mat!

Jag har fått mail från många gulliga människor. Tack!  Tyvärr har jag inte orkat svara på dom än men jag ska göra det så fort jag får lite mer ork. Detsamma gäller dom som har bett om lösenordet. Just nu hänger tröttheten över mig konstant. Utom på natten då när man ska sova…

Jag tänker ofta på vilka underbara hundar jag har. Som det är just nu så orkar jag med nöd och näppe gå en promenad om dagen med dom (tur att man har trädgård och en hjälpsam karl!). Ändå klättrar dom inte på väggarna trotts att dom sannerligen är “rena” sällskapshundar för tillfället. Bara dom får vara med mig så är dom nöjda (och bara jag får vara med dom så är jag nöjd…). Dom har inte heller bråkat på vad som känns som en evighet utan busar glatt med varandra både ute och inne. Det värmer verkligen i mattehjärtat att se!

Som det skyddande inläggets rubrik skvallrar om så är livet lite kämpigt just nu. Bilden är från i våras och jag drömmer mig tillbaka till den tiden innan jag fick det jobbiga beskedet. Lite sommar och sol vore inte fel just nu!

… för i dag är det Smulans födelsedag! Hipp, hipp hurra för vår lilla prinsessa och hennes syskon som i dag fyller 4 år!  Just nu ligger födelsedagsbarnet och tuggar på ett välfyllt tuggben framför kaminen. Ute är det -14 grader. “Kallt…” tycker Smul och matte på förmiddagspromenaden. “Va? Näää inte gå in än!” tycker Myntha och gör ännu en hundängel i snön. Man kan lätt tro att Myntha är yngre än Smulan. Myntha har alltid haft valpsinnet kvar, tillskillnad mot Smul som blev en dam redan vid 1 års ålder…

Jag minns inte när vi hade en sådan här vacker vinter senast. Myntha blir som valp på nytt när vi är ute. Inte kan man tro att hon blir 6 år i slutet av den här månaden!

Vi åkte upp till klubben i dag för att ta en liten skogspromenad, lät Dixie få leka snöplog, Myntha fånga snöbollar och… ja, bara få njuta av det vackra vädret. För ovanlighetens skull så fick kameran hänga med. Har saknat att inte orka bära omkring på den. Smulan hade nog hellre legat invirad i en filt framför kaminen än hängt med på vår lilla utflykt. Det här med att få snö mellan tassarna är inte riktigt hennes grej…