2010 blev inte mitt år. När vi fick träffa läkaren i går fick jag veta att jag inte kommer att få några mer cellgifter. Tumörerna mellan lungorna har vuxit för fort på kort tid. Inte ens de starkaste doserna kommer hjälpa, enligt läkaren. Förut levde jag en vecka i taget. Nu tänker jag njuta av varje dag jag får ha med mina nära och kära. Vi tar en dag i taget. Försöker göra det bästa av den tid vi har kvar tillsammans. Jag har tur som har en så underbar familj, som fick gifta mig med världens underbaraste man, som har så goa vänner (ingen nämnd ingen glömd). Jag har inte gett upp, tro inte det! Jag tänker fortsätta kämpa även om tårarna kommer i tid o otid. Istället för en bild i dagens blogginlägg valde jag ett youtubeklipp med en av mina absoluta favoritlåtar.

Krama nu om Era nära och kära. Berätta hur mycket Ni älskar dom.