Jag hittade en liten utmaning inne på Lisas blogg som jag helt utan dåligt samvete snodde med mig.

Nämn 4 saker (inte husdjur eller människor, de är ju liksom älskvärda jämt) som förgyller ditt hem just nu:

1. Akvariet - Det är förvisso tomt fortfarande men det står där på sin plats i vardagsrummet, redo att fyllas med vackra akvariefiskar, växter och allt annat som hör till ett akvarium. Just nu vågar jag dock inte ta tag i det projektet utan det får bli efter att jag är klar med mina tre behandlingar. Behöver jag ens säga att jag längtar?!
    
2. 2 Sweet Hearts - Värmeljushållarna som vi fick i bröllopspresent av mina föräldrar. Jag tänder dom nästan varje kväll nu när höstmörkret kryper sig på. Mys!
     
3. Doften av nybakat - Eftersom både jag och mannen i mitt liv gillade Ekströms smulpaj med äpple och kanel så har jag nu även testat på den med rabarber. Mmm så gott! Rekommenderas starkt!
    
4. Orkidéerna - Dom lever än!

Dom fyra som jag skickar vidare utmaningen till får bli följande: Emma, Emma, Emma… och Elaine!

Nu ska jag packa vidare. Tidigt i morgon bitti bär det av till Sahlgrenska där jag ska tillbringa de kommande fem dygnen. Roligare kan man ha. Tur att min lilla mor kan följa med och hålla mig sällskap. Du är guld värd mamma!

Yes! I dag for vi iväg till klubben för att ta ett träningspass tillsammans med Emma och hennes pomgrabbar samt mamma och Dixie.  Eftersom jag mått bra i några dagar nu så vågade jag mig på att köra ett “riktigt” träningspass denna gång. Smul var riktigt laddat och flamsade inte runt som hon annars lätt kan göra när hon är taggad. Det är en sådan underbar känsla när man är vid tunneln och gastar “Kör! Kör!” och Smul bara lägger i högsta växeln för att försvinna iväg över de sista hindren! Jag kan inte låta bli att bli lika glad varje gång hon gör så!  Denna gång testade jag att gå längre från henne i slalom och till och med vara lite framför henne, något som gick över förväntan! Hon gick inte ur en endaste gång utan behöll koncentrationen och farten mellan pinnarna. Så himla härligt!  Min duktiga, duktiga lilla Smula!

Jag inser varje gång jag tränar med Myntha att jag måste träna mer framåtsändande. Hur tråkigt det än är… För när vi är i slutet på en bana/kombination med raksträcka framför oss, ja då går det allt som oftast åt skogen eftersom hon envisas med att kolla vart jag är istället för att suga framåt som Smul gör. Dagens övning var inget undantag. Hinder 10 missade hon pga att hon envisades med att kolla vart hennes långsamma förare var någonstans…  Vid ett försök var hon nära att springa rakt in i hinderstödet för att hon inte såg det. Hmm… men annars gick träningen kanon!  Myntha är ju som alltid otroligt fokuserad under träningen och gör alltid sitt bästa. Det är alltid lika kul att träna handling med henne.

Dixie fortsätter att imponera! Hon hade härlig fart även i dag och mamma får börja jobba med att göra snävare svängar med henne för det klarar hon. Även pomgrabbarna var duktiga och Gimli visade än en gång upp vilken fart han kan komma upp i bara han vill! Jisses vad taggad han var i dag! Det var riktigt kul att se hur han hoppade mellan slalompinnarna istället för att trava mellan dem som han gjort tidigare. Midas är duktig även han även fast han behöver lite lättare övningar än “brorsan” sin. Än så länge. Alla är vi nybörjare i början.

Tack Emma och mamma för ett härligt träningspass!

I fredags stuvade vi in oss i bilen och kopplade på Polar’n för att sedan brumma iväg med siktet iställt på Hjo’s mysiga camping. SMHI hade lovat strålande solsken men den där solen lös verkligen med sin frånvaro… Ändå var det skönt att få komma iväg lite, komma bort från allting här hemma. Jag tror vi behövde det alla fyra. För ja, självklart var våra trogna camparkompisar med - dvs mina föräldrar. Vi har grillat, slappat och… slappat lite mer. Ni vet, sånt som hör till campinglivet.  Ett måste när man är i Hjo är självklart också ett besök på Hem & Hobby!

På torsdag den här veckan är det dags att åka till Sahlgrenska igen. Det finns så mycket som jag vill få gjort här hemma tills dess. Vi har fortfarande flyttkartonger som inte är tömda och så vill jag hinna med ett till agilitypass med fluffbollarna. För jag vet ju nu av erfarenhet från förra gången hur jag kommer att må sen när jag kommer hem igen. Bulan på mitt huvud har minskat ännu mer nu och jag hoppas, hoppas, hoppas att min kropp har reagerat rätt på cellgifterna.

När barn frågar om dom får klappa Myntha och Smulan brukar jag svara att dom tyvärr är rädda för barn och raskt promenera vidare. Smul har absolut ingenting emot barn även om hon för den sakens skull inte är stormförtjust i dem heller. Då föredrar hon mycket hellre gamla damer! Min farmor är nämligen som en enda stor godisautomat när hon får träffa våra hundar. Så i Smulans ögon går alla äldre damer omkring med godis i fickorna.  Hur som helst - för enkelhetens skull så brukar jag som sagt dra till med att båda är rädda för barn. Det känns som att det har gjort Myntha gott att se hur barn kommer fram men inte fått kasta sig huvudstupa över henne. OM nu jag gett min tillåtelse för några barn så har jag varit mycket noga med att Myntha i så fall får gå fram till barnen. Inte tvärtom. Det har gjort att hon känns tryggare i barns sällskap. Vid det här laget så vet hon att det hon som väljer om hon vill hälsa.

När vi var på väg ut på promenad förut så kom det en liten pojke på si så där fem eller sex år och korsade vår väg. Några dagar tidigare hade han fått hälsa på fluffbollarna, då i sällskap med en vuxen. Han skötte sig riktigt bra då. Tydligen så hade hans mor- eller farföräldrar hund. Det märks så tydligt på barn när dom är vana vid hund. Denna pojke kom mycket väl ihåg Myntha och Smulan när han nu såg oss. Eftersom det gick så bra förra gången så fick han hälsa på båda två även denna gång. Jag blir lika glad varje gång Myntha vågar sig fram för att hälsa på ett barn. I dag var hon riktigt nyfiken på grabben och medan han hade fullt upp med att beskriva sin nyinköpa leksakshund för mig så passade Myntha på att nosa över honom ordentligt. Han fick till och med en liten nospuss på kinden av henne!

Efter detta lyckade möte kände jag mig på riktigt gott humör då vi sedan gick vidare. Gissa vad vi då möter på? Jo, en äldre herre med rullator som är ute och går med sin bichon frisé. I flexikoppel.  Jag tog fluffbollarna intill mig och där satt dom som två ljus vid min sida (mutor i form av godis är bra när man har två godisfreak!) då mannen och bichonen närmade sig. Självklart måste mannen stanna och släppa fram sin hund som stretade och drog åt vårt håll. Snällt försöker jag förklara att mina hundar inte får hälsa på alla hundar vi möter. Gubben ler men inte sjutton drar han åt sig sin hund inte! Trotts att jag upprepande gånger säger åt honom att han borde dra in sin hund. Jäkla flexikoppel… jäkla gubbe!  Tillslut lyckas mannens hund komma fram till Myntha (och då har jag ändå tagit flera steg åt sidan för att förhindra detta). Nu har ju Myntha ett mycket vackert garnityr som hon inte tvekar att visa om någon annan hund kommer och stör henne i träningen. Denna bichon var inget undantag. Först då får gubben mycket bråttom att försöka hala in sin stretande jycke. Hmm… Jag kanske borde lära in Mynthas “tandvisning” som en trick? Det skulle underlätta betydligt i sådana här situationer om jag lite diskret kunde be Myntha visa tänderna då det ju uppenbarligen kvittar vad en annan säger.

Så där, då har man fått skriva av sig lite! Som bilderna skvallrar om så har jag hunnit med att baka en äpplepaj i dag. Jag fick lust att testa Ekströms Smulpaj - Äpple och kanel. Den blev helt ok och är verkligen precis lika lätt att göra som reklamen påstår.

I går eftermiddag styrde mamma och jag bilen till Ann och Tommy för att spana in deras nya hem. Dom har ju numera en alldeles egen agilityplan och efter en liten skogspromenad tog vi ett litet agilitypass. Fy *beeep* vad kul det var!  Dixie hade ett härligt driv och så pass god fart att mamma kunde göra ett bakombyte i slutet av den lilla banan. Det var riktigt kul att se!  Även Myntha var duktig och efter att ha kört banan tog jag kombinationen A-G också. Mycket nyttig träning! Sist ut var Smul. Upprepande gånger smet hon bakom ryggen på mig då jag försökte mig på ett framförbyte mellan 5:an och 6:an, så det fick vi göra om några gånger innan det tillslut fungerade. I övrigt skötte hon sig bra. Ann tog sedan och körde en gång var med respektive fluffboll. Det är alltid lika kul och intressant att stå bredvid och se sin hund jobba.

Tack Ann för träningen, sällskapet och de goda mackorna! Måste köpa hem brie-ost snarast!  Hoppas vi kan göra om detta snart igen!

Den här godisburken köpte jag när vi var i Kivik i somras. 99 kr fick jag ge för den om jag inte minns helt fel. Den är i perfekt storlek då den rymmer ett halvt kilo Oliver’s Training Bites - fluffbollarnas träningsgodis! Runt locket sitter det en gummiring som gör att det sluter tätt. Jag tycker den står riktigt fint på byrån i hallen. En snygg inredningsdetalj i hemmet helt enkelt!

Av en ren slump kom jag på tidigare i dag att jag inte hade installerat Flexitrack på min nya dator. När jag surfade in på sajten fick jag till mig förvåning se att deras verksamhet ska läggas ner! Fram till den 30 september i år kan man ladda ner deras gratisprogram. Så nu har jag installerat det programmet och även laddat ner zip-filen så jag har den till nästa gång man byter dator. Som den glada amatör man är när det kommer till banbygge så tycker jag att det programmet fungerar alldeles utmärkt att rita banor i. Gratis är gott…

Eftersom valparna bara är fyra veckor gamla så fick fluffbollarna och charmtrollet “se men inte röra” i går när vi var där på besök. Vi ska komma tillbaka om några veckor när dom är 7-8 veckor och det ska bli jättespännande att se lite mer av deras personligheter då! Det blev tyvärr inte många bra bilder. Hoppas på bättre fotolycka vid nästa besök!

Förutom alla shelties så finns det även två katter i Christina och Karins hus. Det var verkligen fascinerande att se hur dom uppförde sig mot “nykomlingarna”. Både Myntha och Smulan backade och vände ryggen åt dom efter att ha blivit utstirrade genom grinden. På promenaderna spänner dom upp sig och skäller ut dom katter som vi råkar möta. Nu när dom var lösa så valde dom att ignorera katterna istället! Fascinerade som sagt. Dixie däremot var fast besluten att hälsa på katterna. Svansen gick som en propeller hela tiden men med sin grova stämma så låter det ju som att hon ska äta upp dom…  Tillslut så lugnade hon ner sig mot en av katterna men den andra jagade hon in under en lada. Så vid nästa besök ska vi ha både “valp- och katt-terapi”!

Myntha och jag på DM:et 2008, foto: Ann Olsson

I går gick DM i agility av stapeln. Ett kort ögonblick övervägde jag att åka dit för att titta men jag insåg ganska snabbt vilken tortyr det hade varit att sitta där utan att själv få delta. Jag hoppas kunna komma iväg på ett litet träningspass innan jag åker till Sahlgrenska nästa vecka. Fluffbollarna behöver det. Jag behöver det. Några enkla kombinationer tycker jag allt att jag borde orka med.

Efter lunch ska jag in till sjukhuset för att lämna blodprov. Två gånger i veckan måste jag åka in. CVK:n är verkligen kanonbra att ha så jag slipper alla de stick i armen som annars hade behövts vid blodproven. Det var en mardröm att få dit den men nu när den sitter där vid nyckelbenet är jag glad att jag har den. Efter det ser jag fram emot att lite senare på eftermiddagen få åka till Blazefields kennel för att få gosa med valpar!  Kamerabatteriet ligger på laddning och minneskortet är tömt. Japp, jag är redo för “valpterapi” som Christina så fint kallar det!

Våran tomt är inte stor men ändå så perfekt. Den är lagom stor för två fluffbollar och deras matte. Vårat lilla paradis.  Vi har haft underbart höstväder de senaste dagarna. Det är så skönt att bara kunna gå ut och slå sig ner i gräset för att njuta av de friska vindarna som blåser förbi. Fluffbollarna varvar bus med att slappa och det märks att även dom uppskattar denna lilla bit mark som hör till huset. Smulan går gärna till altandörren och markerar att hon vill ut. Myntha däremot ser gärna att jag följer med om hon ska ut. Vallare som hon är så vill hon ju gärna hålla koll på flocken.  Där är fluffbollarna verkligen som dag och natt. Smul har inte alls mycket vallning i sig och har inga problem med att ligga ute i trädgården alldeles själv.

Om drygt en timme kommer Mirjam att knacka på dörren och tillsammans ska vi baka våfflor!  Det ska bli riktigt smarrigt! Jag har laddat upp med grädde och plockat fram burken med jordgubbssylt som jag köpte när vi var på Kiviks musteri. Våffelgärnet står redo på köksbänken. Jag är redo. Nu fattas bara sällskapet. Det gör inget om Du kommer lite tidigare kompis…