Öppen agilityklass | Dixie from Frida Engman on Vimeo.

Öppen hoppklass | Dixie from Frida Engman on Vimeo.

Inoff. hoppklass | Myntha from Frida Engman on Vimeo.

Inoff. hoppklass | Smulan from Frida Engman on Vimeo.

Här kommer lite filmklipp från gårdagen. Det är av misstagen man lär sig och jag missbedömde Smulans hastighet genom tunneln som Ni kan se på hennes film. Eftersom hon var så okoncentrerad i agilityloppet så valde jag att köra “pep-talk” med henne under större delen av hopploppet. Det där shhh-liknande ljudet är inte att jag försöker tysta henne som det kanske låter som, utan det är ordet “kör” Ni hör.

Tack för alla gratulationer! Att komma 4:a med fem fel på en inofficiell tävling är väl egentligen inte så mycket att hänga i grannen men för mig kändes det jättekul att få rosett för Smulans bästa lopp hittills. Ett litet minne som nu pryder väggen här hemma. Detta var ju trots allt hennes (och Dixies med, för den delen) fjärde tävling. Vilken härlig utveckling vi haft under vintern och hösten tack vare inomhusträningen!

… och på tal om inomhusträning. I dag var sista gången i ridhuset och det kändes väldigt trist. Nu vet vi inte när nästa träningstillfälle blir.  Jag väljer att citera Ann:

När vi kan träna riktigt nästa gång är upp till vädergudarna…

Världens bästa Smul har i dag på årets första tävling tagit hem årets första rosett!   Klockan sju i morse satte vi oss i bilen för att åka och tävla på Ulricehamns inofficiella agilitytävling. I första klassen, agilityklassen, så inledde Smulan med att vara tämligen okoncentrerad. Slalom verkade hon aldrig ha sett tidigare och det slutade snart i disk. Banan var rolig men för Myntha gick det inte heller bra (fast hon var i alla fall koncentrerad och taggad till max!) utan det slutade med disk även där. Dixie däremot tog sig runt och hamnade på en 8:e plats av 15 startande. Bästa resultatet hittills för mamma och charmtrollet! Bra jobbat!

I hoppklassen däremot var Smulan mer på hugget och det flöt på riktigt, riktigt bra! Slalomen gick som en dans och hade det inte varit för ett klantigt byte från min sida så hade hon kommit i mål med noll fel! Istället blev det en vägran och en 4:e placering som resulterade i (till hennes mattes jublande förtjusning) en ROSETT!  Denna bana var klurigare för Mynthas del eftersom det var en raksträcka i mitten på banan men på något mirakulöst vis så klarade vi det. I upploppet däremot blev det en rivning och en vägran då hon tyckte att jag halkade lite väl långt efter och började därför tveka. Hon river ju vanligtvis aldrig så hon såg ganska överraskad ut själv då pinnen föll. Det blev en 8:e plats (av totalt 20 startande) med näst bästa tid - 10 sekunder under idealtiden!  Tänk OM vi inte hade strulat till det där i slutet…  För mammas och Dixies del gick det bra även denna gång och de blev 9:a av 17 startande.

Summa kardemumma så är jag supernöjd med fluffbollarnas insatser i hoppklassen! Det är så j*kla härligt när allt bara flyter på! Ja, utom slutet då men det är ju inte deras fel att deras matte är så klantig.  Jag vet också att mamma är väldigt nöjd över Dixie. Jag gav tuggbenet som Smulan vann till Dixie för att hon också skulle få ett litet pris för dagens bra lopp.  Smulans rosett hänger nu över hennes matbar och den är så fiiin så!

Filmer från loppen kommer i morgon. Nu ska jag stupa i säng för jag är dödstrött. Fluffbollarna ligger redan utspridda i datarummet och sover sött. Mina fluffiga guldklimpar!

Vi stötte ihop med en annan granne häromdagen när vi var ute och gick. Han har en härlig, finsk brytning och det lät så komiskt när han kläckte ur sig följande:

- Åh, är Smulan och Tårtan ute och går!

Både sambon och jag garvade halvt ihjäl oss och ska sanningen fram så vet jag inte om han skämtade eller inte. Trots att vi har bott i samma trappuppgång i över 3 år så har dom flesta av grannarna ännu inte lärt sig deras namn.

Snön kom tillbaka i natt och det med besked. Tack och lov håller den på att smälta bort nu men man fick en smärre chock när man vaknade och fick se att det var snöstorm ute! I morgon är det tävling…  Håll gärna tummarna! Det känns som att det kan behövas… Både när det gäller att komma fram välbehållna och att ta sig runt banan.

Jag stötte ihop med en av våra grannar i morse och passade då på att fråga om hon hört något från fluffbollarna det sista. “Nä, inte sen i somras. Då var det någon som var lite ledsen…” blev svaret. Tjoho vad glad jag blev!  Smulan fick nämligen vara ensam en gång förra veckan och även en gång nu denna vecka då Emma och Gimli var här. Medan Emma, Gimli, Myntha och jag gick till parken för att träna freestyle så fick Smul stanna hemma och smaska på en Stix. Hon var tyst när vi låste dörren och när vi kom tillbaka en halv timme senare så möttes vi av en fortfarande lika tyst Smula som satt och väntade vid dörren.  Jag brukar kolla med grannarna med jämna mellanrum för att slippa obehagliga överraskningar. Vi har många äldre i våran trappuppgång så de är ju ofta hemma på dagarna och hör med andra ord det mesta. Smulan har tidigare protesterat högljutt mot att bli lämnad ensam men det verkar som att det nu (peppar, peppar…) har gått åt rätt håll!

Tack till Anna-Karins norska skogskatt Calle Kalle som (motvilligt) ställde upp som fotomodell i förgår när jag var och hälsade på. Den katten har tur som inte bor hemma hos mig…

Vårat hems första och enda påskpynt inhandlades i dag!  Eftersom påsk är under en sådan kort tid (en annledning till att jag skippar påskpyntet) så fick hönan inta sin plats på vardagsrumsbordet direkt när jag kom hem. Godisäggen är bara till våra gäster. Såklart. Sambon och jag ska inte äta upp dem. Nejdå. Hedersord.

Just nu är voltaren gel och ibumetin 600 mg mina bästa vänner. Jag har sedan i går haft en tryckande känsla över bröstkorgen på vänster sida, något som resulterat i att jag inte kan ta djupa andetag. Höjer jag eller på annat vis rör vänster arm blir det bara värre. Sambon fick mig i går att ringa till sjukvårdsupplysningen som i sin tur övertalade mig att omedelbums åka in till akuten. Läkaren som jag fick träffa kunde inte hitta något fel utan gissade att jag använt muskler som jag vanligtvis inte använder (det är stavgångens fel har vi listat ut nu i efterhand, så går det när man försöker vara duktig och hurtig! ). Smärtan har bara blivit värre och värre och i natt vaknade jag kl.03.30 och kunde först inte somna om för hur jag än vred och vände på mig så kändes det som om något pressade mot vänster lunga. Riktigt obehagligt må jag säga…  När jag vaknade i morse fick jag ta små, små andetag för att det inte skulle kännas som om bröstkorgen skulle sprängas. Jag ställde in mig på att det nog inte skulle bli någon agilityträning för mig denna gång. För om man inte ens kan andas normalt, hur ska man då klara av andningen när man är andfådd?

När det väl var dags att åka iväg kände jag mig lite bättre. Det var Smulans tur att följa med och mamma lovade att köra henne om jag inte skulle orka. Jag kände mig verkligen inte fit for fight när vi kom fram, men lite träning klarade jag av. Jag har voltarenen och ibumetinen att tacka för det!  Camilla och Ann var sedan snälla och körde hela banan med en överlycklig Smula. Tack snälla Ni!

Nu ska jag ta dagens sista gel- och tablettdos innan jag kryper ner under täcket. Hoppas Ni har haft en trevligare helg än mig!

I dag har fluffbollarna och jag haft Anna-Karin och Mira på besök. Vi tyckte nämligen att det var på tiden att vi hade ett pysselmöte/symöte! Det var som alltid lika kul och på bilden här ovanför ser Ni Anna-Karins nya, coola nalle som inte är riktigt klar än. Välkommen tillbaka ner i nalleträsket min vän!  Själv har jag både nya ullhundar och en ny “nalle” på G. Jag skriver inom citationstecken därför att tanken är att det ska bli ett annat djur, ett mer taggigt sådant…

Nu ska jag dyka ner i sängen med huvudet före. Det vankas tidig uppgång i morgon bitti. Natt i natt!

I dag var årets första promenad utan vantar och mössa! Wiiee!  Nu ska väl ändå vintern vara över?! Hoppas, hoppas, hoppas…

Efter dagens träning ångrar jag nästan att vi anmält oss till tävling om två veckor…  Myntha gjorde precis vad jag bad henne om där ute på banan men hur jag än gjorde så hamnade jag själv aldrig där jag behövde vara för att kunna visa den rätta vägen för min fluffiga raket. Största problemet var tveklöst att lösa handlingen mellan hinder 8 och 9. Den naturliga vägen är att i full fart ösa över hinder 9 från det håll vi kommer ifrån, något som Myntha gjorde upprepande gånger hur mycket jag än lade benen på ryggen för att hinna före i mening att få henne att ta hindret åt motsatt håll. Attans bananer.

Det är väldigt kul att ha en snabb hund när man kör agility men som Petter Nordlien så fint sa till mig på kursen förra året; ett litet fel med en snabb hund blir snabbt ett stort fel. Så sant som det är sagt. Speciellt när man har en sådan känslig hund som Myntha. Men ack var nöjd man är när allt flyter på! Nu glömmer vi den här träningen och blickar framåt mot nästa träningspass om en vecka.

Tillägg: Här kan Ni se hela banan.

Det här är min senaste nalle; Bumbi!  Han är ca 13 cm hög (sittandes), har fem rörliga leder och är gjord av supermjuk syntetpäls. Tassarna och insidan av öronen är i vanlig ordning av suedine som jag skuggat med en ljusbrun ton. Nosen är av cernitlera och de bruna ögonen är av glas. Han har (för att vara mig) ovanligt få nålfiltade detaljer i ansiktet. Istället har jag denna gång testat att måla med en copic marker. Resultatet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, även om jag tycker att han blev rätt söt ändå. Något som jag är riktigt förstjust i är berlocken han har kring halsen. För Er som har svårt att tyda texten kan jag berätta att det står “Home Made”. Lite gulligt, eller hur?