Jag har de senaste dagarna jobbat mycket med klubbens ekipagegalleri på hemsidan och plötsligt har intresset för lydnaden kommit smygandes. Igen. Drömmen om att en vacker dag kunna titulera Myntha med LP1 finns fortfarande där i bakhuvudet och frågan är om jag inte borde göra slag i saken och träna in de sista momenten?  Det är framför allt ställandet som hon ännu inte kan. Resten känns som att vi har hyfsad koll på. Elaine, kom hit och sparka på mig så jag tar mig i kragen och fixar det här någon gång!

Tänk vilka gulliga människor det finns egentligen. Som Amigos matte, till exempel. Hon har skänkt två gamla hederliga handkardor till mig så att jag nu kan blanda ull på ett sätt jag inte kunnat tidigare! När jag hämtade ut paketet från posten kände jag mig som ett barn på julafton (och ska sanningen fram så uppförde jag mig nog som ett när jag slet upp det här hemma…  ). Tusen och åter tusen tack Annika!

Nu ska jag överge datorn och ägna mig åt fluffbollarna istället. Dom har inte fått så mycket uppmärksamhet den här veckan på grund av kursverksamhet och lite andra saker som fått prioriteras. Det är tur att man har hundar som klarar några dagars vila utan att de behöver klättra på väggarna för det.

Lusten att skriva finns för tillfället inte. Jag är trött. Trött på det mesta. Myntha mår i alla fall bra och jag ska nu i skrivandets stund koppla fluffbollarna och bege mig ut i kvällsmörkret. En liten rolig sak är att klubben i måndags slog upp portarna till den nya hemsia. Den nyfikne kan kika in HÄR.

… och eftersom några av Er undrar; ja, det är jag som har gjort den.

Vi har nu plockat bort alla leksaker så att Myntha inte kan bära omkring på dem och pipa rastlöst som en tok. Oron hon tidigare visat upp tillsammans med allt pipande har tonat ner sig markant tack vare detta. Hon bäddar fortfarande som en galning men i övrigt är hon som vanligt. Jag tackar så mycket för alla kommentarer Ni besökare lämnade i förra blogginlägget. Jag är fortfarande väldigt osäker på vad det kan ha varit som orsakat att hon skakat i kroppen. Önskar jag hade varit hemma och sett det med egna ögon. Nu har jag ju “bara” min brors beskrivning att gå på, men jag ska i alla fall ringa veterinären i morgon. Som Emma skrev; Bättre att fråga en gång för mycket…

I dag var det åter dags för inomhusträningen. Denna gång var det Smulans tur att följa med. När vi kom dit visade det sig att hela gruppen för ovanlighetens skull var samlad! Kul!  Några hundar fattades ändå av olika orsaker men sammanlagt var vi sju personer och lika många hundar. Banan vi byggde upp var riktigt kul! Ann fick testa på att springa med Smulan, något som gick kanonbra! Hon trodde först inte att Smul skulle följa med henne men det var bara att visa att hon hade godis i fickorna så var Smulan med på noterna!  För mig och My gick det inte alls lika bra men det är ändå kul att få testa på att springa med andra hundar ibland! Jag är väldigt nöjd över dagens träning med Smul. Det som vi verkligen måste lägga ner mer träning på är slalom för att få det säkrare men annars så ser jag verkligen fram emot att få bege mig ut på tävlingsbanorna i år med henne! Någon som verkligen blivit duktig i slalom är Dixie! Mamma utvecklas mer och mer i sin handling också, något som är väldigt kul att se!

Dagen började inte bra. När jag skulle ta på mig det fina armbandet som jag fick av mina föräldrar i födelsedagspresent i söndags, visade det sig att det hade gått sönder. Någon liten mikroskopisk sak hade släppt så armbandet delades mitt itu. Lagom irriterande då detta inte är första armbandet som gått sönder för mig.  Nåväl, det var bara att lägga smycket åt sidan och hoppa in i bilen då jag lovat att skjutsa sambon till jobbet. Väl framme vid hans jobb tycker han att bilen luktar konstigt. Upp med motorhuven och en fundersam granskning följde (av sambon, inte mig! Jag kör bilen, resten sköter han när det kommer till… ehm, vård av bilen…  ). Jag lämnar snart en fundersam sambo och rullar vidare till klubben då jag tänkt ta en härlig skogspromenad med fluffbollarna. När jag nästan är framme ringer sambon och säger att jag inte ska köra bilen mer i dag. Med andra ord; starta inte bilen igen efter att jag stängt av den. Jahapp… så gick det med den promenaden. Det var bara att ändra riktning och åka hem till parkeringen och ställa bilen där. Vad det är för fel på bilen kan jag tyvärr inte berätta då allt det där är grekiska för mig. Men den mår inte bra och det verkar som att det finns risk för att det här kommer bli en dyr historia. Bil är bra att ha men bara så länge den fungerar…

Det dröjer inte många timmar innan nästa tråkiga händelse inträffar… Mamma och jag har åkt till stan för att lämna in mitt armband i mening att få det lagat. Enligt den trevliga tjejen på andra sidan disken borde jag åter ha det i min ägo någon gång i nästa vecka. Tack för det! Glada i hågen traskar vi iväg till bilen då min bror ringer (som är hemma med fluffbollarna och charmtrollet) och oroligt berättar att Myntha ligger och skakar i hallen. Smulan och Dixie vågar inte komma i närheten av henne utan står bara och tittar från ett annat rum. Vi skyndar oss hem och möts av en lika överlycklig Myntha som alltid. Jag vet fortfarande inte vad som hände där då vi var borta. Hon har i det stora hela varit lite konstig de senaste dagarna. Myntha, som är kelig i vanliga fall, har varit hyperkelig, gnällig och har oroligt tassat runt och pipit. I dag har hon bäddat som en galning också. Kan det vara så att hon är skendräktig kanske?  Hon löpte för ganska exakt två månader sedan nu. Jag vet inte men något “fel” är det. Oavsett om det handlar om skendräktighet eller inte så är det ju i alla fall inte normalt att dom skakar i hela kroppen. Ska ringa till veterinären på måndag och prata med dom om det här. Tankarna går självklart till de epilepsi-liknande anfall som Madicken hade… Hon skakade också i hela kroppen men Myntha var aldrig “borta” eller frånvarande som Madicken var. Usch, man blir så orolig när allt inte är som det ska med ens älskade vän…

Jag blev utmanad av Karro & King för några dagar sedan. Utmaningen gick ut på att ta en skärmdump på sitt skrivbord. Förr i tiden körde jag alltid med personliga bilder men nu när man byter dator stup i ett så orkar jag inte längre lägga ner någon energi på att “pynta” skrivbordet. Så, där fick Ni en förklaring till varför mitt skrivbord är så tråkigt.  Som alltid när det gäller utmaningar så ska man ju utmana några också. Här kommer min lista:

• Emma med Gimli och Midas
• Ann med alla sina agilitytokar
• Hanna med Mira och Kelly
• Kim med Tekla och Bambi
• Monica med Chenzie, Doriz och Iza

Sen har jag trillat över en ganska rolig utmaning som jag inte kunde låta bli att norpa åt mig när jag surfade in hos Jenny och Molly! Den går ut på att skriva upp vilka och hur många ord man har lagt till i sin mobiltelefons ordbok. Ganska kul va? Hela 112 ord hade jag!

agility, attans, bakar, bakat, Bilbo, blogg, bloggen, broderierna, brödrost, btw, Charmtrollet, Christel, Christina, diskningarna, Dixie, dog, domänen, Du, dummer, dvd, Elvis, Exxa, facket, Fanny, fantaster, Fluffbollarna, fota, fotade, frisör, förtiden, garv, godmorgon, gympa, gött, hehe, hejar, Hemtex, hitåt, hyper, håvat, jag, japp, Jennie, Kicki, kliar, klicker, klurigt, knasigt, kojs, kottar, krya, kursarna, kursens, Lassie, Leia, lurv, lönekuvertet, Miriam, morrn, Myntha, Mynthas, nagel, nallen, nopp, nytt, närbild, nörd, och, ODAL, okidoki, Panduro, parningen, pilla, pling, pollen, polly, programmet, pudel, pudeln, pudlar, Puma, pyssel, påsarna, skippar, skit, skiter, Smulan, snabbis, snygging, spätta, stolle, strular, syrran, sysslolös, Tibro, tillsägelsen, Tjena, tova, trotts, tvätten, tysen, tösen, vaccination, wiiee, värmeljus, XD, Yes, yippi, Zandra, år, överlämning.

Kalla mig lat om Ni vill, kalla det brist på fantasi men jag skyller på klockan (som närmar sig midnatt så jag har rätt att vara trött ) då jag nu skickar över även denna utmaning till samma personer som redan fått den första utmaningen. Så, sätt igång nu! Låt Din mobil få skvallra lite om Dig!

• Emma med Gimli och Midas
• Ann med alla sina agilitytokar
• Hanna med Mira och Kelly
• Kim med Tekla och Bambi
• Monica med Chenzie, Doriz och Iza

I dag är det fyra år sedan vår älskade tollardam fick somna in i mammas knä på djursjukhuset i Skara. Den 19 februari är ett datum som jag aldrig kommer att glömma. Jag minns telefonsamtalet från mamma som om det var i går. Jag minns hur jag satt framför vårt akvarium med Myntha i famnen, hur tårarna strömmade ner för mina kinder då jag fått veta att det var dags att låta Madicken få somna in. Hennes lilla lever orkade inte längre. När man bestämmer sig för att köpa hund så vet man att denna dag kommer att komma. Förhoppningsvis har man fått ha många, lyckliga år tillsammans. För vår del kändes det väldigt orättvist då Madicken bara blev 6 ½ år. Hon hade ju bara levt halva sitt liv! Hela familjen hade kallt räknat med att vi i alla fall skulle få ha henne tills hon fyllde tio år. Minst. Vi hade planerat att mamma skulle ta över och köra agility med Madicken, nu när jag skaffat Myntha, och hur vi skulle träna och tävla tillsammans. Inget blev som vi hade tänkt oss.

Mina föräldrar var hundlösa i ett år och två månader innan världens goaste lilla charmtroll satte sina lurviga tassar över tröskeln. Dixie är raka motsatsen till Madicken, något som gjorde henne till en egen individ istället för en “ny Madicken”. Dixie passar mamma som handen i handsken. “Inget ont som inte har något gott med sig” som den vise mannen sa.

Fyra år är en tid. Rösten stakar sig inte längre och tårarna hotar inte att svämma över då jag pratar om Madicken. Jag tänker tillbaka med ett leende på alla minnen jag har från vår tid tillsammans. Hur jag kämpade med att få den envisa tollardamen runt agilitybanan. Det var allt annat än lätt och vid minsta fel tappade hon helt lusten och motivationen. En enda rosett fick vi under vår ganska korta agilitykarriär. Det var på finalen i Nybörjarcupen och jag tror vi kom sist. Min lycka visste inga gränser då det visade sig att en av de där lila rosetterna skulle bli VÅR. Det var vår första och sista rosett som vi erövrade tillsammans. Den hänger fortfarande uppe på väggen hemma hos mina föräldrar intill ett stort, inramat kort på världens finaste tollardam; Madicken.

Visst ger blommorna lite vårkänslor? Jag har vår i köket just nu.  Fördelen med att fylla år är alla fina blommor man får som man annars aldrig hade köpt. Jag älskar tulpaner!  Jag har även blivit väldigt förstjust i den pärlhyacint som jag fick av Christel då hon var här tidigare i veckan.

Min bror har varit här på besök på eftermiddagen. Han var nyfiken på mitt nya spel - MotorStorm: Pacific Rift! Självklart bjöd jag in honom på ett race. Vi körde snart genom alla banor och tiden rann snabbt iväg. 3,5 timme non-stop satt vi framför tv:n och racade som galningar!  Vi hade så obeskrivligt kul! Det blev en del David-mot-Goliat-race där min bror körde en liten, snabb motorcykel medan jag åkte robust monstertruck. Urkul! Jag har inte skrattat så mycket på evigheter!  Det här får vi göra om snart igen broder!

Japp, då var man (vare sig man vill det eller ej) uppgraderad till version 2.5. Sambon kunde inte hålla sig utan jag fick min födelsedagspresent redan i fredags; en Nikon Speedlight  SB-600! Aldrig trodde jag att man kunde ha så kul med en blixt! Bilderna här ovanför är tagna på kvällen med bara några sekunders mellanrum. Den första med den vanliga, inbyggda blixten och den andra med SB-600. En viss skillnad, eller hur? Tack än en gång älskling!

Om några timmar bär det av till föräldrarna då vi är bjudna dit på middag kl.14:00. Tyvärr så missar vi därför inomhusträningen. Som kompensation har jag lovat fluffbollarna en lång och härlig promenad efter maten. Det fina vädret håller nämligen i sig så man får passa på att njuta så länge det varar!

Kom precis innanför dörren och ska alldeles strax uppsöka sängen. Alla Hjärtans Dag till ära så fick sambon en bukett med röda rosor av mig i dag. Han i sin tur gav mig spelet “MotorStorm: Pacific Rift” till PS3:an, så vi firade med att krossa varandra i några race! Det är äkta kärlek det!

När det var som ljusast ute så satt jag med kameran i köksfönstret och fotade småfåglar. Urkul men tålamodskrävande.  Har också pratat akvarium med mamma då vi ska ta och “renovera” i deras hörnakvarium nu här i veckan. Fy vad sugen jag är på att starta upp mitt 222 liters igen…